.

En sak som har kommit upp i mina tankar är dramat folk kan ha i sina förhållanden. Att allt kan skita sig, man klarar inte av att bråka mera så man skiljs åt i onödan eller blabla.

Min farmor sa en grej till mig för inte så längesen. "Mathilda, allting går att lösa om båda verkligen vill och älskar varandra. Kärleken blir då som man vill ha det". Jag tänkte ju direkt "vafan ne det går väl inte, bara massa skit hela tiden". Men nu förstår jag.

Om två människor bråkar så måste man också vara två med att lösa det. Och om båda två älskar varandra så blir kärleken så som man vill att den ska vara. Man möts halvvägs. Bråk och allting försvinner ju då? Finns ju bara kvar det fina? Menar dem som skiljs åt för bråk osv är ju för att dem inte möter varandra. Den ena springer åt ett annat håll, den stannar inte och försöker på riktigt.

Om två människor älskar varandra så ska det vara något riktigt stort som får dem att skiljas åt. Som att hitta någon annan i sängen, som att man kanske slutar älska den andra. Allting går att lösa, men människor glömmer det.

Istället för att fokusera på det bra, göra allting bra så tänker folk istället på struntsaker som faktiskt kan försvinna.

Synd är det.