.

Det är sorgligt, hur jag som älskade kärleken en gång i tiden sitter här med helt andra tankar.
En gång i tiden så trodde jag på att om två styckna älskade varandra så skulle allt funka,
om dem bestämde sig för att det skulle vara dem två.
Då skulle man göra allt för att det skulle funka, eller hur?
Jag trodde att om man älskade någon så kunde man inte vara utan den,
varför liksom?
Var det ett sagotänkande? Var jag dum i huvudet? Som pingvinerna, dem ger sitt hjärta till en partner så håller dem ihop.
Jag kanske är uppfostrad på fel sätt när det gäller det? Kollade jag för mycket på disneyfilmer?
Var jag för känslig? Trodde jag att det skulle vara som min farmor&farfar? Skulle jag sett kärleken på ett annat sätt?
För mig fanns det inte i tankarna att om man älskade varandra,
så skulle man splittras ändå? De går väl inte ens,
fan det kan väl inte vara äkta då?

Jag kommer ihåg vad jag tyckte om när vännerna bytte partner lika ofta som dem bytte trosor.
Kände ilska att man utnyttjade ordet "älska" när man inte gjorde det.
Men nu när jag sitter här så funderar jag på om det var jag som var den som var dum i huvet?
Hade en jävla fantasi i huvudet om att det inte skulle vara så.

Är det för att jag blivit vuxen? Är detta den grymma verkligheten eller ska jag fortfarande stå för det jag trodde så länge jag kan minnas? Jag vill tro på det igen för att jag mådde bra av att tro att det skulle finnas något äkta i denna värld.
Men nu är det svårt.
Det är svårt att tro på att det ens finns någon mer som tror likadant som mig.

Har jag trott på en lögn hela jävla tiden
och något som bara finns för mig?

Kan någon berätta för mig vad kärlek är då? :/